malinibrasilien

Började denna underbara lediga lördag med att simma i Positivo, det är så skönt att bara ligga där och låta kroppen jobba längd efter längd. När jag hade vänt ett antal ggr kom jag att tänka på det här med vändningar.
Då en natt efter sommaren 2005 när jag satt under en stjärnklar himmel med Dennis i min famn, han krampade oavbrutet av sin epilepsi och kräktes så jag trodde lungorna skulle vrängas. Då bad jag till gud att antingen ta honom till himlen eller få slut på krampandet, vilket i och för sig slutade med att läkarna sövde ner honom, det  var mörkt och det var tungt. Då hade jag väl aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om att jag skulle simma en underbar lördagmorgon på ett universitet i Brasilien,drygt tre år senare.
Livet är väl ändå för spännande och underbart, tänk vilken vändning.

Kom ut från Positivo till ett gråmulet Curitiba, blev lite besviken hade ju hoppats på att kunna tillbringa dagen vid poolkanten. Tog ett uppiggande samtal med mina kära där hemma och en kopp kaffe.
Tog min bok och gick upp till poolen i alla fall för det är ju trots allt skönt att vara ute, och tänk då liksom bara universum log mot mig och där kom den hett efterlängtade solen. Låg på min blågula handduk med Sonja Aldén sjungande i öronen och bara hade det så underbart, vilken vändning.
Ikväll lever jag ju förstås upp till smeknamnet vermelhio=röd.

Provpackade aldrig väskan utan åkte till shoppingcentret på vinst och förlust. Det blev ett par skor, två toppar och två väskor, hoppas jag får plats med allt när jag ska hem.
Så var det ju så att Grace hade föklarat vägen för mig dit, det gick ju hur bra som helst, men så sa hon att hon inte visste hur jag skulle köra tillbaka. Det är ju nämligen så här att avenyerna går ju bara åt ett håll, sen gäller det att hitta en åt andra hållet,hmm. När jag kom ur parkeringshuset körde jag åt det hållet jag fick och hoppades att det skulle komma en skylt med nåt namn på som jag kände igen. Men icke sa nicke, körde och körde och till slut kom det en skylt med
centro->svängde väl då, men sen hände inget och inget och sen kom det en skylt med nåt jag kände igen, rakt åt ett annat håll, ja se det är många vändningar här i livet. Kom i alla fall hem strax efter 22 och mitt mål var att vara hemma vid 22 så jag kände mig ändå ganska nöjd och insåg att jag återigen haft en sagolik tur när jag velat runt i den här stan.

Idag när jag kom från simningen satt grannen på trappen, han tysken ni vet som jag skrev om innan jag åkte. Han har ju inte synts till på hela tiden men häromdagen kom han hem. Idag började han prata med mig på tyska för dom hade sagt i receptionen att jag var från swiss, så han trodde jag var från Schweiz. Han hade varit på semester runt sydamerika, han och flickvännen satt på trappan och drack kaffe och dom hade hängt upp nån grej som fåglar kan dricka i. Han berättade att det brukade komma kolibris dit och dricka. Han sa att det är den enda fågeln som kan flyga baklänges. Hoppas verkligen jag får se dom nån dag, då ska jag försöka fota dom , med kameran alltså. Ni vet jag tänkte ju direkt på dom där tre på julafton, smmm,smm,smm,smm aaaaaahhhaaaa.

För övrigt har jag fått en ny uppfattning angående hur högt jag är över havet. Curitiba verkar ligga ca 900 m öh inte 1200 som jag hört förut. Vet inte, nån som vet?

Nä nu är det dags att krypa till kojs,tysken frågade föresten om jag inte var väldigt trött, han tyckte jag hade så långa dagar på jobbet och så sa han att när han själv började jobba här blev han så himla trött när han skulle tänka på tre språk liksom, jo jag tackar jag det har jag nog känt.

Kram på Er !